Jag har egentligen haft katter så länge jag kan minnas. Som barn släpade jag hem den ena katten efter den andra, i hopp om att få behålla dom, och det fick jag - men bara en i taget. Alla var svart-vita och liknade varann, kanske fanns det inte så många släktträd bland katterna i det lilla småländska samhället. Sedan några år tillbaka har jag tre gullisar boende här. Noa, oriental, Diba, brunmaskad siames och hennes dotter Skorpan som är chokladmaskad. Noa har några vita fläckar här och där, bland annat under hakan, vilket inte gör honom till "fullvärdig medlem" i vissa kretsar. Det bryr jag mig hur som helst inte det minsta om, för han är en underbar katt med fantastiskt roliga egenskaper och karaktärsdrag.

Diba är 6 år och äldst i gänget. Hon har, förutom Skorpan, fyra döttrar från en tidigare kull. Två av dom har en egen hemsida på nätet, ............. Diba och jag står varandra så nära. Hon följer mig var jag än går, och tar alla chanser att vara nära sin matte. Mina pojkar säjer att hon bara fjäskar för mig,  men det är mer än så. Det säjs ju att siameser kan bli mycket fästa vid en person, och jag tror att hon är det vid mig. Hon är ett surkart av stora mått, vilket framförallt Noa och Skorpan får känna av. Vågar dom gå förbi henne så får dom sig en smäll med högertassen, och hennes plötsliga utfall har lärt dom att vara försiktiga. Samtidigt som hon är ganska tacksam att reta...

Och så till lilla Skorpan som inte fick några syskon alls. Hon och Noa blev genast de bästa vännerna, och för den skull är hon kvar.

Startsidan